Barn...
Jag har varit på landet ett par veckor nu och tagit in den djupa havsluften och försökt komma tillbaka till det som en gång var jag. Jag har inte tänkt så mycket på min kamp så det är väl bra eller förtränger jag bara det hela?
Jag hade besök av en fin gammal vän i ett par dagar.
Hon kom med sin ettåriga, fantastiskt söta lilla tjej.
Min vän och hennes dotter hade en väldigt speciell relation till varandra, jag kan inte riktigt beskriva men dom var så otroligt nära varandra på ett sätt jag inte sett tidigare hos mammor med sina barn.
Jag brukar inte tycka det är jobbigt att träffa barn men denna gång gjorde det ont...Fruktansvärt ont i min själ och jag ville bara gråta.
Det kändes som jag blev hånad och att någon ville trycka in fakta i min hjärna om att "detta kommer du aldrig få uppleva!!"
Trots att jag älskar min vän så ville jag bara att hon skulle åka hem igen, jag ville inte och orkade inte se det hon hade i sina händer, och som hon så tydligt tog till sig och njöt av.
Jag ville bara att hon skulle försvinna så jag kunde lägga om mina öppna sår.
Jag känner mig så egoistisk att ens tänka sådana här tankar men jag kan inte värja mig mot dom starka känslorna som bara väller upp inom mig.
Jag fann lite tröst i en av sommarens radiopratare i P1 Klara Svensson som berättar om sin barnlöshet.
Hon berättar på ett mycket igenkännande och lite humoristisk sida som jag verkligen gillade!
Jag fick även ett samtal från privatkliniken. Dom kunde inte ta över mina 6 frysta embryon!
Nedfrysningen på Huddinge var så komplicerad och dom har inte dom resurserna på kliniken.
Det finns bara två val. Att fortsätta på Huddinge med mina frysta embryon eller börja om från början på privatkliniken.
Efter långa diskutioner med min man så beslöt vi att ta tag i dom befintliga embryon vi har.
Det är väl det som är det rätta...
Så nu är det bara att stålsätta sig och ta tag i det vi har och inte förvänta oss en bra vård men ett BRA resultat till hösten!
Nu gäller Djupa andetag och våga Tro...igen!
Tillbaka...
Det var ett tag sen jag skrev av mig på bloggen. Jag var tvungen att gå in i mitt lilla skal och känna,reflektera och framförallt sörja min förlust.
Det är så jag överlever. Jag gömmer mig för världen, låter draperiet falla ner och låter mig pulveriseras. Nu har tiden gått och jag känner att jag har fått nya krafter, inte med samma styrka för mina ögon tåras varje gång jag berättar om förlusten och jag vill inte gå in i känslan om jag inte måste.
Jag har gått igenom min gallstensoperation vilken känns bra då det var en av mina mål innan sommaren.
Vi har även varit på privatkliniken för fortsatt behandling till hösten. Skillnaden på mottagningarna var som natt och dag. På denna privata klinik fick jag vara en person med känslor och tagen på allvar.
Det känns tryggt i själen för nu gör vi det som jag i hjärtat känt har varit vår enda chans. Hormoner, känslor och infertilitet sitter ihop enligt min nya läkare och jag känner att han har så rätt.
Så nu är det dax för återhämtning och bara göra saker jag tycker om så kanske kommer det lite fina bilder på andra saker som ger glädje i mitt liv... för jag får ju inte glömma dom!
♥♥KÄRLEK♥♥
Det är så jag överlever. Jag gömmer mig för världen, låter draperiet falla ner och låter mig pulveriseras. Nu har tiden gått och jag känner att jag har fått nya krafter, inte med samma styrka för mina ögon tåras varje gång jag berättar om förlusten och jag vill inte gå in i känslan om jag inte måste.
Jag har gått igenom min gallstensoperation vilken känns bra då det var en av mina mål innan sommaren.
Vi har även varit på privatkliniken för fortsatt behandling till hösten. Skillnaden på mottagningarna var som natt och dag. På denna privata klinik fick jag vara en person med känslor och tagen på allvar.
Det känns tryggt i själen för nu gör vi det som jag i hjärtat känt har varit vår enda chans. Hormoner, känslor och infertilitet sitter ihop enligt min nya läkare och jag känner att han har så rätt.
Så nu är det dax för återhämtning och bara göra saker jag tycker om så kanske kommer det lite fina bilder på andra saker som ger glädje i mitt liv... för jag får ju inte glömma dom!
♥♥KÄRLEK♥♥
Lååång vila
Ja då var det fredag igen... Förra onsdagen var då dax för efterkontroll av missfallet. Under ultraljudet så såg jag att mitt lilla embryo låg kvar precis på samma sätt som sist vi kollade. Den hade alltså inte försvunnit trots 3 veckors blödande. Det kändes hemskt men samtidigt fick jag bekräftelse på varför min kropp kändes så konstig.... ´Nåt var bara fel!
Läkaren skrev upp mig på en skrapning dagen efter.
Men jag kom inte så långt för väl på jobbet så började jag blöda nåt så förskräckligt så mina kolleger blev rädda och skjutsade mig in akut till Huddinge igen. Ett tag trodde jag att jag skulle förblöda för jag har då aldrig blött så mycket i hela mitt liv. Jag fick tack o lov snabb hjälp denna gång och blev skrapad.
Efter detta låg jag hemma några dagar tills blödningen gav med sig.
Jag har även vart och träffade kirurgen som ska plocka bort min galla. Han var inte alls förvånad att jag fått missfall med dom gallsensanfallen jag haft.... Varför har inte Huddinge sagt något om detta? varför satte dom in embryon med vetskap om mina gallsetsanfall??? Jag blir så trött på allt det här.... Men jag försöker hitta en mening till varför allt detta händer....
Nu är det fredag och dax för vila. Jag och min kropp behöver en låååååång vila nu.
Trevlig helg!
Pulveriserad...
Ihålig... så känner jag mig just nu!
Det känns som jag inte har någon ork eller lust att göra någonting längre. All min energi och livsgnista har försvunnit och kvar finns bara en kropp som sväller av hormoner som inte vill gå ur kroppen. Kroppen tror visst att jag fortfarande är gravid trots blödning i 3 veckor.
Hela Valborg befann jag mig i en dimma och ville inte vakna. Kände mig pulveriserad och vaknade bara för att äta en massa kolhydrater för att sen må ännu sämre.
Orkar inte se barn eller glädjas av alla små bäbisar som föds nu på våren, alla små knoddar som syns på lekplatser och gator får mitt hjärta att slitas i stycken.
Det verkar vara babyboom på facebook för varenda kotte ska ha eller föder barn nu. Självklart gläds jag för deras skull men för min skull splittras jag sönder för varje födsel.
Vad ska jag ta mig till om det inte går? Vad ska jag göra? Nej jag får inte vara där i tankarna men så lätt jag hamnar där...
Jag har även fått mina journaler från Huddinge, detta för att vi ska byta klinik!!! Det var intressant att läsa journalen men informationen som fanns var fattig och jag undrar så varför dom inte skrivit mer allt som hänt?
Imorgon ska jag på efterkontroll av missfallet för att se om allt är borta... ännu mera sorg!
Ett brev...
Vi hade ju bestämt att inte fortsätta på Huddinge, att söka oss till ett ställe där dom kan bemöta människor med medmäsklighet och förståelse... men igår låg den där på golvet och hånade mig.
Ett brev från sjukhuset som bjöd in oss på ett nytt besök för våra frysta embryon.
22 maj Huddinge! Den 25 maj har vi tid på den privata kliniken...
Gratis och dåligt bemötande eller Privat och stora kostnader? Jag fattar inte varför jag tvekar helt plötsligt, jag hade ju bestämt mig. Jag har ju ännu inte fått någon kallelse till galloperationen. Läkaren jag träffade på vårdcentralen var dock övertygad om att jag fått missfallet pga gallstensanfallen. Kan det stämma? Det känns inte otroligt med dom kramper och dom fysiska ansträngningar som sker under ett anfall. Om missfallet beror på gallstenarna så måste jag ju opereras först... då måste jag vänta!
Med all sannolikhet så borde inte återinförandet kunna ske innan sommaren då alla kliniker stänger.... Åh vad det snurrar i huvudet "jag är all over the place" som prins Daniel skulle sagt :-)
Jag längtar efter min man som är så bra att sortera mina tankar när jag är splittrad, han kommer hem ikväll så då kanske jag får ordning i mitt snurriga huvud.
Känslomässigt har jag känt mig stabil några dagar, inte allt för mycket tankar har lagts på missfallet och det har känts bra! Men härom dagen kom ett brev med posten med 2 böcker om barnlöshet. En mycket fin vän ville att jag skulle ha dom för att inte känna mig ensam med det jag går igenom... Tyvärr öppnade detta en dörr av tårar och känslomässig förvirring.
Är det dax att börja förlika sig med känslan att det aldrig blir ett barn??? Nej nej nej jag vill inte vara där ännu, jag orkar inte ta det nu...
Mitt favoritcitat från Tisdagarna med Morrie
Slut på självömkan...
Kan alla graviditetsymtom nu bara försvinna från min kropp? Det känns som ett hån att fortfarande känna att jag har något levande i min kropp. Jag har ju börjat blöda nu tack och lov... Detta betyder att jag slipper gå igenom behandlingen. Tack snälla kropp för att du sköter detta själv för jag hade inte stått ut med att orsaka mig själv ett missfall.
Nu måste jag gå vidare... Jag har varit i sorgen ett par veckor nu. Jag har djupdykt i känslomässigt, känt sorgen och förlusten och vältrat mig i självömkan. Det har gjort ont i varje kroppsdel och andningen har varit snabb med djupa suckar och mörka tankar.
Men nu kan jag det här och är det dax att känna något annat, det finns så många andra känslor som måste upplevas (som Morrie skulle ha sagt i boken "Tisdagarna med Morrie", jag kan varmt rekomendera denna bok!)
Hur går man nu vidare? Jo jag måste ta hand om mig och min kropp... Jag måste få en operationstid för gallan till att börja med så att jag kan bli stark igen. Det kommer en lång sommar snart för vila och upphämtning av energi. Vi ska vara på landet för det där energin finns, det är där havets kraft kommer få mig att komma tillbaka.
Sen kommer nya planer....
Vi ska lämna den hemska kliniken och vända oss privat istället. All vår tro är tyvärr försvunnen till Huddinge, inte så mycket för deras kompetens utan mer för deras bemötande. Jag tror att i detta " spel" är allt av vikt och jag har inte tid att ta fler risker...
Då var det kört...igen!
Igår var jag och mannen på Huddinge igen för att se om embryot växt till sig denna gång.
Tyvärr hade ingenting hänt... Jag satt som förstenad och kunde inte ta till mig informationen jag fick av läkaren. Tomhet tomhet tomhet... Det kändes som alla tårar var slut och att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp från stolen jag satt på. Läkaren tittade på mig och undrade om jag förstod det han sa till mig... Jag bara nickade och vi blev hänvisade till en barnmorska för att planera in den medicinska aborten som jag nu skulle behöva gå igenom. Jag ville bara skrika och tala om att jag vägrar framkalla ett missfall själv!!! Tänk om dom har fel, tänk om dom sett fel, tänk om om om. Gjorde inte läkaren undersökningen lite väl snabbt? Kan han ha mätt fel???
Allt bara snurrade runt i huvudet samidigt som hjärnan var tom från allt förnuft.
Jag tog mig iaf till jobbet, bedövad på känslor tills jag mötte min kollega som tog mig i sin famn och jag kunde då bristat ut i gråt...Ibland är det så mycket lättare att gråta ut hos någon annan... Jag vet inte varför?
På kvällen kom en första blödning av sig själv. Kanske kanske någon där uppe vill mig lite väl och vill få mig att slippa gå igenom den medicinksa aborten... kanske, kanske kanske finns nåt där uppe??
Nu hoppas jag bara att blödningen ska komma igång ordentligt för annars måste jag göra det på lördag och jag vill inte det. Jag vill att den kommer ut naturligt... snälla kom!
Mellan hopp och förtvivlan...
Då var det tisdag igen...
Jag genomled påsken genom att stänga av mina känslor och förhoppningar. Tankens kraft är stark! Den fick mig nästan att inte känna alla graviditetstecken min kropp visat mig tidigare.
Idag var det dax igen att få sin dom... finns det nåt i den lilla säcken eller ej????
Ännu en ny doktor som tog emot, denna gång en manlig med snälla ögon.
Han frågade hur jag mådde och jag fick hoppa upp i stolen igen.
Denna gång såg vi ett litet tecken i säcken... väldigt liten men dock något. Han sa att han kunde se fosterstruktur men inga hjärtslag. Han sa att han var 90% säker på att det fanns något där men att han inte kunde säga något pga av bristande hjärtslag.
Denna gång bröt jag inte ihop utan kunde ställa lite frågor. Jag undrade hur lång tid det tar innan missfallet kan visa sig och han trodde upp till tre veckor. Det är en evighet ju...
Jag ville veta så mycket men han bad mig invänta till nästa måndag då vi slulle göra ett nytt UL. Och han ville träffa mig igen så han såg till att boka in mig med honom. Oj kontinutet, dom känner altså till det??? *ironi*
Men hoppet växte fram i mitt bröst och idag känner jag att jag kan våga mig på ett leende från själen.
Vi får se vad som händer... nu ännu en vecka av funderingar och förväntan...
Vart finns empatin?
Jaha då står man här igen utan att veta vad man ska känna eller tro...
I tisdags var jag på Huddinge för att kontrollera att allt var ok med mina embryon.
Ännu en ny läkare som tog emot mig och min man. Snart har vi träffat hela läkarlaget och ingen av dom imponerar det minsta. Upp på stolen med raska ben för nu var det bråttom tydligen. Hon blir tyst länge...
När hon till slut börjar prata så säger hon att embryot är alldeles för litet för sina veckor. Hon påstår att hon ser för lite eller inget alls. Hon visar oss monitorn och det enda vi ser är en mörk liten säck.
Självklart bryter jag ihop totalt framför henne men jag får inte tillstymmelse till medlidande. Läkaren säger att hon behöver titta igen om en vecka för att se om "den" växt på sig nåt. Hon går ut för att boka in en tid åt mig.
Jag och min man är kvar i rummet och håller om varandra och jag kan inte sluta gråta. Min fantastiska man gör allt för att trösta mig och hans sista ord innan läkaren kommer är. Ta det lugnt, vi vet ju inte säkert, vi får ju inte tappa hoppet! Han är fin min man....
Men så kommer läkaren in och det första hon säger är: Ha inga förväntningar, sånt här leder oftast till missfall!!
Vilken människa... totalt avsaknad av empati. Jag trodde att Etik och moral ingick i alla fall i en lite kurs på läkarlinjen men tydligen inte.
Jag fick inge stopp på mina känslor och bryter ihop totalt. Vi tar oss hem och jag får en påsk med förtvivlan i mitt hjärta och sorg i mitt bröst. Detta är fjärde gången... Hur länge till ska vi orka?
Tiden står still...
Det var ett tag sen jag skrev... Jag har varit så himla sjuk i min galla. Har inte kunnat äta något utan att dom fruktansvärda kramperna kommit. Jag har varit hemma en hel vecka från jobbet vilket fick mig att krypa på väggarna samtidigt som jag var totalt orkeslös efter all smärta.
Har aldrig i mitt liv haft en liknande smärta med kräkningar och efter flera samtal med min läkare så bestämdes att ingen smärtlindring tas innan vi visste om jag var gravid eller ej....
Men gravid blev jag denna gång!!
I alla fall ännu så länge... Jag vågar inte känna lycka ännu, jag är ju livrädd för missfall.
Men denna gång satte dom in två embryon... tänk tänk om båda har bestämt sig för att stanna kvar. Det skulle vara den största lyckan i mitt liv.
Jag har ju hunnit fylla 40 nu så detta lär nog bli sista gången så fattar ni vilken lycka om det funkar denna gång och om det blir 2 så är lyckan fullständig.
Jag smygkikar på sidor där det står om gravidteter och försöker räkna ut hur långt gången jag är... det är det enda jag vågar göra i detta skede.
På tisdag nästa vecka har jag tid för ultraljud på Huddinge. Förhoppningsvis kommer jag dit och får reda på att det finns ett litet frö där inne, Jag borde då vara i vecka 8 eller 9 så då kanske dom kan se något.
Tiden står stilla nu men jag gör allt som står i min makt för att hålla kvar mina frön... Låt tiden gå fort så jag snart får känna glädje.
Mitt ägg...
vilken vän...♥♥♥
I dag när jag kom till kontoret kom min fina kollega "J "fram till mig med ett paket.
I det låg en vacker påse med ängelmotiv ( jag dyrkar änglar) och i påsen låg en stor härlig tekopp, mitt favorit te och en påse fylld med tryfflar ett vackert dekorationsägg.
"J" hade tyst lyssnat på när jag berättat för henne om vad min zonterapeut sagt om hur viktigt det nu var att jag tar det lungt och inte springer runt och stressar.
Zonterapeuten ordinerade mig att efter återinförandet så ska jag bara ligga still med stjärten högt och äta choklad. Vilket fanatstiskt förslag♥
Allt detta lyssnade min fina kollega på och kom med dessa gåvor och ägget var speciellt för att tala om att jag skulle vara rädd om mina ägg ♥♥♥ Tack fina!!!
Uppdaterad lista...
♥ IVF-Försök nr 4-2012 ♥
Spray start: 30 jan 2012
Sprutstart: 9 feb 2012
Ultraljud: 16 feb 2012
Ultraljud: 27 feb 2012
Ägglossnings-spruta: 29 feb 2012
Ägg-plock: 2 mars 2012
Antal ägg befruktades:2
Återförande av embryo: 5 mars 2012
Antal ägg till frysen:6
Grav.test: Positivt
Misfall!
Läkarbesök VUL 2
Jag var på andra ultraljudsbesöket igår.
Eftersom den förrra läkaren ökat dosen rejält så känner jag mig väldigt öm i äggstockarna och lite orolig över att vara överstimulerad.
Men allt gick bra, äggen hade lite kvar att växa så jag planeras att plockas på fredag och återinförning kommer att ske på måndag. Efter lite bönande och bedjande till läkaren så lovade han (efter en lång föreläsning om riskerna)att sätta tillbaka två befruktade ägg om möjligt.
För att få lite ro i min själ så besöker jag nu även en zonterapeut. Med hennes hjälp har vi lyckats ge mig en inre balans och trygghet som hjälper min oroliga själ massor just nu... Man får ju gripa efter varje halmstrå nu när allt hänger på mig och min kropp. Denna gång känns det bra!! Det känns verkligen som min kropp är redo att ta emot dom här äggen. Åhh vad jag hoppas att det kommer gå bra denna gång. Jag vill ju så otroligt gärna...
