Mitt ägg...

vilken vän...♥♥♥

I dag när jag kom till kontoret kom min fina kollega "J "fram till mig med ett paket. I det låg en vacker påse med ängelmotiv ( jag dyrkar änglar) och i påsen låg en stor härlig tekopp, mitt favorit te och en påse fylld med tryfflar ett vackert dekorationsägg. "J" hade tyst lyssnat på när jag berättat för henne om vad min zonterapeut sagt om hur viktigt det nu var att jag tar det lungt och inte springer runt och stressar. Zonterapeuten ordinerade mig att efter återinförandet så ska jag bara ligga still med stjärten högt och äta choklad. Vilket fanatstiskt förslag♥ Allt detta lyssnade min fina kollega på och kom med dessa gåvor och ägget var speciellt för att tala om att jag skulle vara rädd om mina ägg ♥♥♥ Tack fina!!!

Uppdaterad lista...

♥ IVF-Försök nr 4-2012 ♥ Spray start: 30 jan 2012 Sprutstart: 9 feb 2012 Ultraljud: 16 feb 2012 Ultraljud: 27 feb 2012 Ägglossnings-spruta: 29 feb 2012 Ägg-plock: 2 mars 2012 Antal ägg befruktades:2 Återförande av embryo: 5 mars 2012 Antal ägg till frysen:6 Grav.test: Positivt Misfall!

Läkarbesök VUL 2

Jag var på andra ultraljudsbesöket igår. Eftersom den förrra läkaren ökat dosen rejält så känner jag mig väldigt öm i äggstockarna och lite orolig över att vara överstimulerad. Men allt gick bra, äggen hade lite kvar att växa så jag planeras att plockas på fredag och återinförning kommer att ske på måndag. Efter lite bönande och bedjande till läkaren så lovade han (efter en lång föreläsning om riskerna)att sätta tillbaka två befruktade ägg om möjligt. För att få lite ro i min själ så besöker jag nu även en zonterapeut. Med hennes hjälp har vi lyckats ge mig en inre balans och trygghet som hjälper min oroliga själ massor just nu... Man får ju gripa efter varje halmstrå nu när allt hänger på mig och min kropp. Denna gång känns det bra!! Det känns verkligen som min kropp är redo att ta emot dom här äggen. Åhh vad jag hoppas att det kommer gå bra denna gång. Jag vill ju så otroligt gärna...

Läkarbesök VUL

Idag har jag varit på ultraljud med hopp om att det skulle visa att äggblåsorna var tillräckligt stora för att planera in äggplockning nästa vecka. Men icke då, dom hade inte växt på sig tillräckligt så jag ska öka dosen och återkomma på måndag. Jag fick en annan läkare denna gång, som vanligt en känsla av löpande band men hon var väldigt rak och tydlig. Hon undrade; varför vi bytt behandlingsform eftersom jag ändå blivit ordinerad samma dosering... Varför frågar hon mig? det är väl dom som ska vara proffs på infertilitet eller? Hon sa att jag hade väldigt fina äggstockar och kan inte förstå varför dom inte lyckats få mig gravid men hon misstänkte att dom underdoserat mig hela tiden vilket lett till så få ägg. Det känns som man är endaste experiment på det där jäkla stället... Om jag inte var stressad innan så stressade läkaren även upp mig om åldern igen...; - Jag ser att du fyller 40 om 3 veckor Nu måste du skynda på att bli gravid för OM det skulle misslyckas även denna gång måste du snabbt vända dig till en privat mottagning för du har alldeles för fina äggstockar för att låta chansen gå förbi. (Det kändes som hon själv inte litade på sjukhusets kompetens.) Detta fick mig att minnas vad en lärare och gynekolog en gång sa till mig när han föreläste om just PCO: Det är tack vare PCO-kvinnor som vi överlevde 2:a världskriget. Han menade att vi med PCO får bättre äggstockar ju äldre vi blir så det kanske stämmer i mitt fal. Det får vi hoppas iaf! Det blev mycket tankar som snurrade i mitt huvud efter detta läkarbesök eftersom jag och min man redan bestämt att detta var sista gången sen skulle vi inte påfresta min kropp mer. Meningen var att vi skulle ge oss på ett säkrare kort som adoption... Men nu fick jag ju ett nytt hopp så vi får nog ta en ny diskussion om detta. En händelsefull dag så nu ska jag snart ta mig hem från jobbet, samla ihop mig själv och hoppas få sova lugnt utan alldelse för mycket tankar inatt...

Tiden går...

Röntgen

Jag har varit på röntgen för magen idag. Dom hittade en stor sten i galblåsan som måste tas bort om det är därifrån mina magsmärtor kommer. Röntgenläkaren skulle tala men min läkare så jag hoppas han hör av sig snart så jag vet vad som kommer att hända.

Det är inte alls passande med en operation nu när jag är mitt i min behandling men det värsta vore ju om jag fick ett anfall när och om jag är gravid.... vet inte alls hur jag ska göra nu.. Jag vill ju inte avbryta min behandling nu och vem vet hur lång tid det kan ta att få tid för operation. Tiden gå ju.
Jag avskyr denna ständiga känsla av att tiden rinner ifrån mig men det är väl min 40-års kris som gör sig synlig.
Det är min 4:e dag med Menopur injektioner idag. Jag känner inte alls av det som jag gjorde med Puregonet. Det känns väldigt stilla i min kropp förutom lite hugg i äggstockarna. Det kanske kommer, det här ska ju vara en längre behandling så det kanske innebär att det tar längre tid för äggstockarna att vakna till liv. Det enda som är sig likt är min sorg, mina tårar som dyker upp så fort jag vidrör detta ämne. Denna gång har jag lovat mig själv att inte stressa som jag gjort under dom andra behandingarna. Jag vill vara här och nu känna "mindfullness". Jag måste det, kan inte måla upp det värsta hela tiden och stressa mig igenom livet. Nu är detta det vilktigaste att jag mår bra, att jag är stark så jag orkar ta mig igenom denna behandling och att min längtan blir upfylld. Det måste bara gå denna gång!

Mitt första inlägg...

Jag har aldrig bloggat tidigare så jag känner mig lite blyg och trevande. Det känns svårt att veta var man ska börja... och varför jag ger mig in i denna värld?
Den är en känsla som växt starkare och detta kanske är en plats där jag kan få ur mig känslor och upplevelser när jag tror att ingen orkar höra. Detta är förmodligen bara en känsla i mig för jag har fantastiska vänner och underbara familjemedlemmar som är måna om mig och mitt liv. Men ändå känner mig oerhört ensam.

Jag är mycket lyckligt gift, vackert hem och jag har ett bra jobb där jag trivs men tomrumet i mitt liv är saknaden av barn...
Jag fyller snart 40 år, det är bara en månad kvar...Klockan tickar skrämmande fort!
Min man och jag går nu igenom IVF för 4:e ggn. 3 tidiga missfall, mycket sorg oerhörd rädsla för ännu ett misslyckande.
Resan för att få gå igenom IVF var lång då jag var för överviktig för att gå igenom behandlingen. BMI fick inte vara över 35 och jag låg precis på gränsen. Eftersom jag varit överviktig i hela mitt liv och provat på ALLA bantningsrecept så blev detta ett nedslag. Men jag kämpade för min dröm och lyckades till slut gå ner 30 kg. Det var det var nog den största bragd i mitt liv för att nå min dröm. Viljans makt!
Men det visade sig att vikten inte var det viktiga utan problemen fanns kvar. 

RSS 2.0