Jag har varit på landet ett par veckor nu och tagit in den djupa havsluften och försökt komma tillbaka till det som en gång var jag. Jag har inte tänkt så mycket på min kamp så det är väl bra eller förtränger jag bara det hela?
Jag hade besök av en fin gammal vän i ett par dagar.
Hon kom med sin ettåriga, fantastiskt söta lilla tjej.
Min vän och hennes dotter hade en väldigt speciell relation till varandra, jag kan inte riktigt beskriva men dom var så otroligt nära varandra på ett sätt jag inte sett tidigare hos mammor med sina barn.
Jag brukar inte tycka det är jobbigt att träffa barn men denna gång gjorde det ont...Fruktansvärt ont i min själ och jag ville bara gråta.
Det kändes som jag blev hånad och att någon ville trycka in fakta i min hjärna om att "detta kommer du aldrig få uppleva!!"
Trots att jag älskar min vän så ville jag bara att hon skulle åka hem igen, jag ville inte och orkade inte se det hon hade i sina händer, och som hon så tydligt tog till sig och njöt av.
Jag ville bara att hon skulle försvinna så jag kunde lägga om mina öppna sår.
Jag känner mig så egoistisk att ens tänka sådana här tankar men jag kan inte värja mig mot dom starka känslorna som bara väller upp inom mig.
Jag fann lite tröst i en av sommarens radiopratare i P1 Klara Svensson som berättar om sin barnlöshet.
Hon berättar på ett mycket igenkännande och lite humoristisk sida som jag verkligen gillade!
Jag fick även ett samtal från privatkliniken. Dom kunde inte ta över mina 6 frysta embryon!
Nedfrysningen på Huddinge var så komplicerad och dom har inte dom resurserna på kliniken.
Det finns bara två val. Att fortsätta på Huddinge med mina frysta embryon eller börja om från början på privatkliniken.
Efter långa diskutioner med min man så beslöt vi att ta tag i dom befintliga embryon vi har.
Det är väl det som är det rätta...
Så nu är det bara att stålsätta sig och ta tag i det vi har och inte förvänta oss en bra vård men ett BRA resultat till hösten!
Nu gäller Djupa andetag och våga Tro...igen!
Ja då var det fredag igen... Förra onsdagen var då dax för efterkontroll av missfallet. Under ultraljudet så såg jag att mitt lilla embryo låg kvar precis på samma sätt som sist vi kollade. Den hade alltså inte försvunnit trots 3 veckors blödande. Det kändes hemskt men samtidigt fick jag bekräftelse på varför min kropp kändes så konstig.... ´Nåt var bara fel!
Läkaren skrev upp mig på en skrapning dagen efter.
Men jag kom inte så långt för väl på jobbet så började jag blöda nåt så förskräckligt så mina kolleger blev rädda och skjutsade mig in akut till Huddinge igen. Ett tag trodde jag att jag skulle förblöda för jag har då aldrig blött så mycket i hela mitt liv. Jag fick tack o lov snabb hjälp denna gång och blev skrapad.
Efter detta låg jag hemma några dagar tills blödningen gav med sig.
Jag har även vart och träffade kirurgen som ska plocka bort min galla. Han var inte alls förvånad att jag fått missfall med dom gallsensanfallen jag haft.... Varför har inte Huddinge sagt något om detta? varför satte dom in embryon med vetskap om mina gallsetsanfall??? Jag blir så trött på allt det här.... Men jag försöker hitta en mening till varför allt detta händer....
Nu är det fredag och dax för vila. Jag och min kropp behöver en låååååång vila nu.
Trevlig helg!
I dag när jag kom till kontoret kom min fina kollega "J "fram till mig med ett paket.
I det låg en vacker påse med ängelmotiv ( jag dyrkar änglar) och i påsen låg en stor härlig tekopp, mitt favorit te och en påse fylld med tryfflar ett vackert dekorationsägg.
"J" hade tyst lyssnat på när jag berättat för henne om vad min zonterapeut sagt om hur viktigt det nu var att jag tar det lungt och inte springer runt och stressar.
Zonterapeuten ordinerade mig att efter återinförandet så ska jag bara ligga still med stjärten högt och äta choklad. Vilket fanatstiskt förslag♥
Allt detta lyssnade min fina kollega på och kom med dessa gåvor och ägget var speciellt för att tala om att jag skulle vara rädd om mina ägg ♥♥♥ Tack fina!!!
Jag har aldrig bloggat tidigare så jag känner mig lite blyg och trevande. Det känns svårt att veta var man ska börja... och varför jag ger mig in i denna värld?
Den är en känsla som växt starkare och detta kanske är en plats där jag kan få ur mig känslor och upplevelser när jag tror att ingen orkar höra. Detta är förmodligen bara en känsla i mig för jag har fantastiska vänner och underbara familjemedlemmar som är måna om mig och mitt liv. Men ändå känner mig oerhört ensam.
Jag är mycket lyckligt gift, vackert hem och jag har ett bra jobb där jag trivs men tomrumet i mitt liv är saknaden av barn...
Jag fyller snart 40 år, det är bara en månad kvar...Klockan tickar skrämmande fort!
Min man och jag går nu igenom IVF för 4:e ggn. 3 tidiga missfall, mycket sorg oerhörd rädsla för ännu ett misslyckande.
Resan för att få gå igenom IVF var lång då jag var för överviktig för att gå igenom behandlingen. BMI fick inte vara över 35 och jag låg precis på gränsen. Eftersom jag varit överviktig i hela mitt liv och provat på ALLA bantningsrecept så blev detta ett nedslag. Men jag kämpade för min dröm och lyckades till slut gå ner 30 kg. Det var det var nog den största bragd i mitt liv för att nå min dröm. Viljans makt!
Men det visade sig att vikten inte var det viktiga utan problemen fanns kvar.
