Barn...
Jag har varit på landet ett par veckor nu och tagit in den djupa havsluften och försökt komma tillbaka till det som en gång var jag. Jag har inte tänkt så mycket på min kamp så det är väl bra eller förtränger jag bara det hela?
Jag hade besök av en fin gammal vän i ett par dagar.
Hon kom med sin ettåriga, fantastiskt söta lilla tjej.
Min vän och hennes dotter hade en väldigt speciell relation till varandra, jag kan inte riktigt beskriva men dom var så otroligt nära varandra på ett sätt jag inte sett tidigare hos mammor med sina barn.
Jag brukar inte tycka det är jobbigt att träffa barn men denna gång gjorde det ont...Fruktansvärt ont i min själ och jag ville bara gråta.
Det kändes som jag blev hånad och att någon ville trycka in fakta i min hjärna om att "detta kommer du aldrig få uppleva!!"
Trots att jag älskar min vän så ville jag bara att hon skulle åka hem igen, jag ville inte och orkade inte se det hon hade i sina händer, och som hon så tydligt tog till sig och njöt av.
Jag ville bara att hon skulle försvinna så jag kunde lägga om mina öppna sår.
Jag känner mig så egoistisk att ens tänka sådana här tankar men jag kan inte värja mig mot dom starka känslorna som bara väller upp inom mig.
Jag fann lite tröst i en av sommarens radiopratare i P1 Klara Svensson som berättar om sin barnlöshet.
Hon berättar på ett mycket igenkännande och lite humoristisk sida som jag verkligen gillade!
Jag fick även ett samtal från privatkliniken. Dom kunde inte ta över mina 6 frysta embryon!
Nedfrysningen på Huddinge var så komplicerad och dom har inte dom resurserna på kliniken.
Det finns bara två val. Att fortsätta på Huddinge med mina frysta embryon eller börja om från början på privatkliniken.
Efter långa diskutioner med min man så beslöt vi att ta tag i dom befintliga embryon vi har.
Det är väl det som är det rätta...
Så nu är det bara att stålsätta sig och ta tag i det vi har och inte förvänta oss en bra vård men ett BRA resultat till hösten!
Nu gäller Djupa andetag och våga Tro...igen!
