Ett brev...
Vi hade ju bestämt att inte fortsätta på Huddinge, att söka oss till ett ställe där dom kan bemöta människor med medmäsklighet och förståelse... men igår låg den där på golvet och hånade mig.
Ett brev från sjukhuset som bjöd in oss på ett nytt besök för våra frysta embryon.
22 maj Huddinge! Den 25 maj har vi tid på den privata kliniken...
Gratis och dåligt bemötande eller Privat och stora kostnader? Jag fattar inte varför jag tvekar helt plötsligt, jag hade ju bestämt mig. Jag har ju ännu inte fått någon kallelse till galloperationen. Läkaren jag träffade på vårdcentralen var dock övertygad om att jag fått missfallet pga gallstensanfallen. Kan det stämma? Det känns inte otroligt med dom kramper och dom fysiska ansträngningar som sker under ett anfall. Om missfallet beror på gallstenarna så måste jag ju opereras först... då måste jag vänta!
Med all sannolikhet så borde inte återinförandet kunna ske innan sommaren då alla kliniker stänger.... Åh vad det snurrar i huvudet "jag är all over the place" som prins Daniel skulle sagt :-)
Jag längtar efter min man som är så bra att sortera mina tankar när jag är splittrad, han kommer hem ikväll så då kanske jag får ordning i mitt snurriga huvud.
Känslomässigt har jag känt mig stabil några dagar, inte allt för mycket tankar har lagts på missfallet och det har känts bra! Men härom dagen kom ett brev med posten med 2 böcker om barnlöshet. En mycket fin vän ville att jag skulle ha dom för att inte känna mig ensam med det jag går igenom... Tyvärr öppnade detta en dörr av tårar och känslomässig förvirring.
Är det dax att börja förlika sig med känslan att det aldrig blir ett barn??? Nej nej nej jag vill inte vara där ännu, jag orkar inte ta det nu...
Mitt favoritcitat från Tisdagarna med Morrie
Slut på självömkan...
Kan alla graviditetsymtom nu bara försvinna från min kropp? Det känns som ett hån att fortfarande känna att jag har något levande i min kropp. Jag har ju börjat blöda nu tack och lov... Detta betyder att jag slipper gå igenom behandlingen. Tack snälla kropp för att du sköter detta själv för jag hade inte stått ut med att orsaka mig själv ett missfall.
Nu måste jag gå vidare... Jag har varit i sorgen ett par veckor nu. Jag har djupdykt i känslomässigt, känt sorgen och förlusten och vältrat mig i självömkan. Det har gjort ont i varje kroppsdel och andningen har varit snabb med djupa suckar och mörka tankar.
Men nu kan jag det här och är det dax att känna något annat, det finns så många andra känslor som måste upplevas (som Morrie skulle ha sagt i boken "Tisdagarna med Morrie", jag kan varmt rekomendera denna bok!)
Hur går man nu vidare? Jo jag måste ta hand om mig och min kropp... Jag måste få en operationstid för gallan till att börja med så att jag kan bli stark igen. Det kommer en lång sommar snart för vila och upphämtning av energi. Vi ska vara på landet för det där energin finns, det är där havets kraft kommer få mig att komma tillbaka.
Sen kommer nya planer....
Vi ska lämna den hemska kliniken och vända oss privat istället. All vår tro är tyvärr försvunnen till Huddinge, inte så mycket för deras kompetens utan mer för deras bemötande. Jag tror att i detta " spel" är allt av vikt och jag har inte tid att ta fler risker...
Då var det kört...igen!
Igår var jag och mannen på Huddinge igen för att se om embryot växt till sig denna gång.
Tyvärr hade ingenting hänt... Jag satt som förstenad och kunde inte ta till mig informationen jag fick av läkaren. Tomhet tomhet tomhet... Det kändes som alla tårar var slut och att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp från stolen jag satt på. Läkaren tittade på mig och undrade om jag förstod det han sa till mig... Jag bara nickade och vi blev hänvisade till en barnmorska för att planera in den medicinska aborten som jag nu skulle behöva gå igenom. Jag ville bara skrika och tala om att jag vägrar framkalla ett missfall själv!!! Tänk om dom har fel, tänk om dom sett fel, tänk om om om. Gjorde inte läkaren undersökningen lite väl snabbt? Kan han ha mätt fel???
Allt bara snurrade runt i huvudet samidigt som hjärnan var tom från allt förnuft.
Jag tog mig iaf till jobbet, bedövad på känslor tills jag mötte min kollega som tog mig i sin famn och jag kunde då bristat ut i gråt...Ibland är det så mycket lättare att gråta ut hos någon annan... Jag vet inte varför?
På kvällen kom en första blödning av sig själv. Kanske kanske någon där uppe vill mig lite väl och vill få mig att slippa gå igenom den medicinksa aborten... kanske, kanske kanske finns nåt där uppe??
Nu hoppas jag bara att blödningen ska komma igång ordentligt för annars måste jag göra det på lördag och jag vill inte det. Jag vill att den kommer ut naturligt... snälla kom!
Mellan hopp och förtvivlan...
Då var det tisdag igen...
Jag genomled påsken genom att stänga av mina känslor och förhoppningar. Tankens kraft är stark! Den fick mig nästan att inte känna alla graviditetstecken min kropp visat mig tidigare.
Idag var det dax igen att få sin dom... finns det nåt i den lilla säcken eller ej????
Ännu en ny doktor som tog emot, denna gång en manlig med snälla ögon.
Han frågade hur jag mådde och jag fick hoppa upp i stolen igen.
Denna gång såg vi ett litet tecken i säcken... väldigt liten men dock något. Han sa att han kunde se fosterstruktur men inga hjärtslag. Han sa att han var 90% säker på att det fanns något där men att han inte kunde säga något pga av bristande hjärtslag.
Denna gång bröt jag inte ihop utan kunde ställa lite frågor. Jag undrade hur lång tid det tar innan missfallet kan visa sig och han trodde upp till tre veckor. Det är en evighet ju...
Jag ville veta så mycket men han bad mig invänta till nästa måndag då vi slulle göra ett nytt UL. Och han ville träffa mig igen så han såg till att boka in mig med honom. Oj kontinutet, dom känner altså till det??? *ironi*
Men hoppet växte fram i mitt bröst och idag känner jag att jag kan våga mig på ett leende från själen.
Vi får se vad som händer... nu ännu en vecka av funderingar och förväntan...
Vart finns empatin?
Jaha då står man här igen utan att veta vad man ska känna eller tro...
I tisdags var jag på Huddinge för att kontrollera att allt var ok med mina embryon.
Ännu en ny läkare som tog emot mig och min man. Snart har vi träffat hela läkarlaget och ingen av dom imponerar det minsta. Upp på stolen med raska ben för nu var det bråttom tydligen. Hon blir tyst länge...
När hon till slut börjar prata så säger hon att embryot är alldeles för litet för sina veckor. Hon påstår att hon ser för lite eller inget alls. Hon visar oss monitorn och det enda vi ser är en mörk liten säck.
Självklart bryter jag ihop totalt framför henne men jag får inte tillstymmelse till medlidande. Läkaren säger att hon behöver titta igen om en vecka för att se om "den" växt på sig nåt. Hon går ut för att boka in en tid åt mig.
Jag och min man är kvar i rummet och håller om varandra och jag kan inte sluta gråta. Min fantastiska man gör allt för att trösta mig och hans sista ord innan läkaren kommer är. Ta det lugnt, vi vet ju inte säkert, vi får ju inte tappa hoppet! Han är fin min man....
Men så kommer läkaren in och det första hon säger är: Ha inga förväntningar, sånt här leder oftast till missfall!!
Vilken människa... totalt avsaknad av empati. Jag trodde att Etik och moral ingick i alla fall i en lite kurs på läkarlinjen men tydligen inte.
Jag fick inge stopp på mina känslor och bryter ihop totalt. Vi tar oss hem och jag får en påsk med förtvivlan i mitt hjärta och sorg i mitt bröst. Detta är fjärde gången... Hur länge till ska vi orka?
