Då var det kört...igen!
Igår var jag och mannen på Huddinge igen för att se om embryot växt till sig denna gång.
Tyvärr hade ingenting hänt... Jag satt som förstenad och kunde inte ta till mig informationen jag fick av läkaren. Tomhet tomhet tomhet... Det kändes som alla tårar var slut och att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp från stolen jag satt på. Läkaren tittade på mig och undrade om jag förstod det han sa till mig... Jag bara nickade och vi blev hänvisade till en barnmorska för att planera in den medicinska aborten som jag nu skulle behöva gå igenom. Jag ville bara skrika och tala om att jag vägrar framkalla ett missfall själv!!! Tänk om dom har fel, tänk om dom sett fel, tänk om om om. Gjorde inte läkaren undersökningen lite väl snabbt? Kan han ha mätt fel???
Allt bara snurrade runt i huvudet samidigt som hjärnan var tom från allt förnuft.
Jag tog mig iaf till jobbet, bedövad på känslor tills jag mötte min kollega som tog mig i sin famn och jag kunde då bristat ut i gråt...Ibland är det så mycket lättare att gråta ut hos någon annan... Jag vet inte varför?
På kvällen kom en första blödning av sig själv. Kanske kanske någon där uppe vill mig lite väl och vill få mig att slippa gå igenom den medicinksa aborten... kanske, kanske kanske finns nåt där uppe??
Nu hoppas jag bara att blödningen ska komma igång ordentligt för annars måste jag göra det på lördag och jag vill inte det. Jag vill att den kommer ut naturligt... snälla kom!
Kommentarer
Trackback
