Röntgen
Jag har varit på röntgen för magen idag. Dom hittade en stor sten i galblåsan som måste tas bort om det är därifrån mina magsmärtor kommer. Röntgenläkaren skulle tala men min läkare så jag hoppas han hör av sig snart så jag vet vad som kommer att hända.
Det är inte alls passande med en operation nu när jag är mitt i min behandling men det värsta vore ju om jag fick ett anfall när och om jag är gravid.... vet inte alls hur jag ska göra nu.. Jag vill ju inte avbryta min behandling nu och vem vet hur lång tid det kan ta att få tid för operation. Tiden gå ju.
Jag avskyr denna ständiga känsla av att tiden rinner ifrån mig men det är väl min 40-års kris som gör sig synlig.
Det är min 4:e dag med Menopur injektioner idag. Jag känner inte alls av det som jag gjorde med Puregonet. Det känns väldigt stilla i min kropp förutom lite hugg i äggstockarna. Det kanske kommer, det här ska ju vara en längre behandling så det kanske innebär att det tar längre tid för äggstockarna att vakna till liv. Det enda som är sig likt är min sorg, mina tårar som dyker upp så fort jag vidrör detta ämne. Denna gång har jag lovat mig själv att inte stressa som jag gjort under dom andra behandingarna. Jag vill vara här och nu känna "mindfullness". Jag måste det, kan inte måla upp det värsta hela tiden och stressa mig igenom livet. Nu är detta det vilktigaste att jag mår bra, att jag är stark så jag orkar ta mig igenom denna behandling och att min längtan blir upfylld. Det måste bara gå denna gång!
Det är inte alls passande med en operation nu när jag är mitt i min behandling men det värsta vore ju om jag fick ett anfall när och om jag är gravid.... vet inte alls hur jag ska göra nu.. Jag vill ju inte avbryta min behandling nu och vem vet hur lång tid det kan ta att få tid för operation. Tiden gå ju.
Jag avskyr denna ständiga känsla av att tiden rinner ifrån mig men det är väl min 40-års kris som gör sig synlig.
Det är min 4:e dag med Menopur injektioner idag. Jag känner inte alls av det som jag gjorde med Puregonet. Det känns väldigt stilla i min kropp förutom lite hugg i äggstockarna. Det kanske kommer, det här ska ju vara en längre behandling så det kanske innebär att det tar längre tid för äggstockarna att vakna till liv. Det enda som är sig likt är min sorg, mina tårar som dyker upp så fort jag vidrör detta ämne. Denna gång har jag lovat mig själv att inte stressa som jag gjort under dom andra behandingarna. Jag vill vara här och nu känna "mindfullness". Jag måste det, kan inte måla upp det värsta hela tiden och stressa mig igenom livet. Nu är detta det vilktigaste att jag mår bra, att jag är stark så jag orkar ta mig igenom denna behandling och att min längtan blir upfylld. Det måste bara gå denna gång!
Kommentarer
Trackback
