Mellan hopp och förtvivlan...
Då var det tisdag igen...
Jag genomled påsken genom att stänga av mina känslor och förhoppningar. Tankens kraft är stark! Den fick mig nästan att inte känna alla graviditetstecken min kropp visat mig tidigare.
Idag var det dax igen att få sin dom... finns det nåt i den lilla säcken eller ej????
Ännu en ny doktor som tog emot, denna gång en manlig med snälla ögon.
Han frågade hur jag mådde och jag fick hoppa upp i stolen igen.
Denna gång såg vi ett litet tecken i säcken... väldigt liten men dock något. Han sa att han kunde se fosterstruktur men inga hjärtslag. Han sa att han var 90% säker på att det fanns något där men att han inte kunde säga något pga av bristande hjärtslag.
Denna gång bröt jag inte ihop utan kunde ställa lite frågor. Jag undrade hur lång tid det tar innan missfallet kan visa sig och han trodde upp till tre veckor. Det är en evighet ju...
Jag ville veta så mycket men han bad mig invänta till nästa måndag då vi slulle göra ett nytt UL. Och han ville träffa mig igen så han såg till att boka in mig med honom. Oj kontinutet, dom känner altså till det??? *ironi*
Men hoppet växte fram i mitt bröst och idag känner jag att jag kan våga mig på ett leende från själen.
Vi får se vad som händer... nu ännu en vecka av funderingar och förväntan...
Kommentarer
Trackback
