Vart finns empatin?
Jaha då står man här igen utan att veta vad man ska känna eller tro...
I tisdags var jag på Huddinge för att kontrollera att allt var ok med mina embryon.
Ännu en ny läkare som tog emot mig och min man. Snart har vi träffat hela läkarlaget och ingen av dom imponerar det minsta. Upp på stolen med raska ben för nu var det bråttom tydligen. Hon blir tyst länge...
När hon till slut börjar prata så säger hon att embryot är alldeles för litet för sina veckor. Hon påstår att hon ser för lite eller inget alls. Hon visar oss monitorn och det enda vi ser är en mörk liten säck.
Självklart bryter jag ihop totalt framför henne men jag får inte tillstymmelse till medlidande. Läkaren säger att hon behöver titta igen om en vecka för att se om "den" växt på sig nåt. Hon går ut för att boka in en tid åt mig.
Jag och min man är kvar i rummet och håller om varandra och jag kan inte sluta gråta. Min fantastiska man gör allt för att trösta mig och hans sista ord innan läkaren kommer är. Ta det lugnt, vi vet ju inte säkert, vi får ju inte tappa hoppet! Han är fin min man....
Men så kommer läkaren in och det första hon säger är: Ha inga förväntningar, sånt här leder oftast till missfall!!
Vilken människa... totalt avsaknad av empati. Jag trodde att Etik och moral ingick i alla fall i en lite kurs på läkarlinjen men tydligen inte.
Jag fick inge stopp på mina känslor och bryter ihop totalt. Vi tar oss hem och jag får en påsk med förtvivlan i mitt hjärta och sorg i mitt bröst. Detta är fjärde gången... Hur länge till ska vi orka?
Kommentarer
Trackback
